tisdag 7 april 2015

Inledning till det Första könet

Jag tvekade länge inför att skriva en bok om kvinnan. Ämnet är irriterande, i synnerhet för kvinnorna, och de är inte nytt. Grälet om kvinnosaken har fått mycket blod att flyta, nu är det nästan avslutat, låt oss inte tala mer om det. Ändå talar man fortfarande om det. Och det förefaller inte som om de omfångsrika dumheter som spritts under det senaste århundradet nämnvärt har klargjort problemet. Finns det förresten något problem? Och vilket är det? Finns det ens kvinnor? Förvisso har teorin om det evigt kvinnliga fortfarande anhängare, de viskar: "till och med i Ryssland har de förblivit kvinnor". Men andra välunderrättade källor- och ibland till och med desamma- suckar: "Kvinnan tappar bort sig själv, kvinnan tappar bort sig själv, kvinnan är förlorad". Man vet inte riktigt om det längre finns några kvinnor, om de alltid kommer att finnas, om det är önskvärt eller inte, vilken ställning de har i världen eller vilken ställning de bör ha. "Var finns kvinnorna?" undrade nyligen en tidskrift. Men först och främst: Vad är en kvinna? "Tota mulier in utero", det är en livmoder, säger den ene. "Det där är inga kvinnor", säger emellertid kännarna när de talar om vissa kvinnor, trots att de har en livmoder som de andra. alla är överens om att det finns honor i den mänskliga rasen, de utgör idag liksom förr ungefär hälften av mänskligheten. Och ändå påstår man att "kvinnligheten är i fara". Vi uppmanas: "Var kvinna, förbli kvinna, bli kvinna!" Således är inte varje mänsklig honvarelse nödvändigtvis en kvinna; hon måste vara en del av den mystiska och hotade realitet som är kvinnligheten. Utsöndras denna via äggstockarna eller är den fixerad i djupet av en platonsk himmel? Räcker det med en frasande underklänning för att den ska nedstiga till jorden? Trots att vissa kvinnor med all kraft försöker förkroppsliga den har modellen aldrig blivit inregistrerad. Man beskriver den gärna i vaga och blixtrande termer, som tycks lånade från spåkvinnornas ordförråd. På Thomas Aquinos tid framstod den som en essens lika klart definierad som vallmons slumrande kraft. Men konceptualismen har förlorat mark, biologin och samhällsvetenskapen tror itne längre på existensen av för evigt fastslagna väsen som skulle fastställa givna karaktärer som kvinnans, judens eller den svartes.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar