torsdag 30 april 2015

Husserls tidsmedvetande forts

Momentet att de passerade tidsmomenten hänger kvar kallar man för retentioner. Det är i retentionsbegreppet allt tar sin början, det mest grundläggande. Retentionen bär på en viss form av frånvarande, nämligen frånvaron att vi faktiskt hör den tonen "just nu". Husserl menar att det intentionala medvetandet inte är ett fullständigt medvetande, det finns som ett horisontmedvetande, det är något som utgör möjligheten till nya kunskaper. När vi plockar fram en retention och återaktiverar den så omvandlas retentionen till ett minne, en återerinring och då är det ej längre en retention eftersom då har vi precis tagit fram och tematiserat den och då framträder den i tiden på ett nytt men aktuellt sätt.

Hela horisontmedvetandet som retentionen ger oss, meningen med det medvetandet är att det ger oss en stabil värld, det ger oss kontinuitet och sammanhang. Framtidslighet = protentionalitet, att vi hela tiden förväntar oss att det kommer någonting emot oss, att tiden kommer till oss så att protentioner blir den andra nödvändiga sidan av retentionerna.

De bär på en frånvaro av det som ännu inte "är" men som vi förväntar oss, där finns samtidigt en närvaro och en frånvaro men strukturerad på ett annat sätt. Då blir ju frågan, okej, vad är då nuet? Nuet är inte samma sak som "nu hör jag den här tonen" och den presenterar sig helt levande för mig, det är inte DET som är nuet, menar Husserl, eftersom nuet är så mycket mera. Nuet innebär att vi bär med oss det som varit och det som ännu inte varit, det finns med i nuet också. Nuet är en gränsövergång mellan retention och protention. Nuet är den plats där protention omvandlas till retention, på det sättet är nuet aldrig något eget men det är även bara i nuet vi har retentioner och protentionens samtidiga närvao och frånvaro. Nuet är en gränspunkt som bär allting. 

Närvaron bär med sig frånvaro. Vi accepterar existens som inte är jag själv; existens som varit, som finns hos någon annan. Ur detta framträder två sorters intentionalitet: Den ena är en tvärgående intentionalitet, vi kan se hur objekten kommer till oss i denna tidsliga rörelse, objektet behåller sin kontinuitet på resan (från protention till retention) och vi kan följa hur objektet rör sig genom tiden. Objektet bär med sig frånvaro av att inte längre vara och att inte vara, denna frånvaro gör att vi förstår oss själva som oberoende av objekten, oberoende av min tidslighet. Objekten blir självständiga!

Den längsgående intentionaliteten innebär att vi har förmågan att upptäcka tidsligheten själv för att retentioner hänger kvar och vi möter protentionerna från andra hållet så upptäcker vi att tidsligheten kan rikta oss mot tidsligheten som sådan. Vi har ett horisontmedvetande om att det hänger samman. Men det här som hänger samman är ingenting som är "i tiden". Det här horistontmedvetandet som den längsgående intentionaliteten innebär som innebär den här medvetenheten om jag som tematiserande/reflekterande är tidslig och bär tidsligheten. Vi måste lyfta fram tidsligheten själv, inte de olika sakerna som visar sig i tidsligheten utan tidsligheten själv måste vi sätta fram som ett objekt framför oss och undersöka.

Jag måste skilja mig från tidsligheten, reflektera och tematisera den för att hitta den här grunden som Husserl sökte. Husserls stora fråga är problemet med oändlig regress. När han sätter subjektviteten framför sig så erfar han erfarandet men då är det inte "erfarande" längre något som är "erfaret". Subjektiviteten blir objektivitet!

Betyder det något? Husserl säger att det är samma sak men från två olika positioner och det försvinner ingenting i förändring mellan erfarandet till erfaret. Kan vara samma sak, det bara byter framträdelseform. Det metafysiska Husserl säger "det spelar ingen roll, nu har vi hittat grunden det samma sak", vi kan bygga alla andra analyser på den grunden. Det finns något i erfarandet själv som vi aldrig kan tematisera, någonting i det mänskliga och det djuriska som ej fullständigt kan bli ett objekt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar