torsdag 23 april 2015

Förkroppsligande

The body is not in spaces, it inhabits space.

Förkroppsligande
Maurice Merleau-Ponty betonar kroppens betydelse för vårt erfarande.  Han talar om "le corps propre", som på svenska ofta översätts till "den levda kroppen". På engelska används begreppen "embodiment", "the lived body" och "one's own body". I denna studie används begreppen den levda kroppen och även förkroppsligande utifrån det engelska begreppet "emodiment". "Emodiment" rymmer i svensk översättning även betydelserna "införlivande" och "inbegripande" vilka ger begreppet fyllighet.

Som nämnts tidigare ses människan som subjekt i världen. Genom att existera erfar hon mening i det upplevda. Merleau-Ponty utvecklar denna syn på världen och vår existens genom att mena att subjektet  är den egna levda kroppen. Detta kan tyckas självklart, men det har inte varit självklart att på detta sätt förena kropp och subjekt. Det västerländska tänkandet har brottats med en dualistisk uppdelning av kropp och själ, kropp och intellekt, av det inre och yttre och av det fysiska och psykiska. Merleau-Ponty gör inte denna uppdelning utan ser kroppen och subjektet som förenade med varandra. Vi erfar själva och även andra som psykofysiska enheter. Det går inte att dra någon skiljelinje mellan kroppen och subjektet. Människan har på grund av denna enhet av kropp och subjekt en förmåga att införliva ting som en del av eller förlängning av kroppen- och därmed subjektet.

I sin läsning av Merleau-Ponty ser Jan Bengtsson denna sammansättning av kropp och subjekt som betydelsefull för bland annat språkdidaktiken. Att lära sig ett språk innebär att låta språket gå från att vara som ett yttre objekt med ord och grammatik till att införlivas med den egna kroppen. Först när språket har blivit en del av kroppen kan man säga att man behärskar det spontant.

Historiska spelfilmer gestaltar historiska livsvärldar som spelas upp för åskådaren och de är som en form av objekt som existerar utanför åskådaren själv. När de integreras med åskådaren genom det kroppsliga erfarandet upphör de att vara ett objekt och blir en del av åskådaren i form av erfarenheter som finns med även efter själva filmupplevelsen, när hen upplever, agerar och förstår världen.

Det som beskrivs ovan kan också förstås som en horisontutvidgning. När åskådaren erfar den historiska livsvärlden som den gestaltas i filmen kan åskådaren få en upplevelse av att förflyttas in i filmens berättelse, eller av att filmens berättelse förflyttas in i åskådaren. Sinnena aktiveras, likaså tankar och känslor. Åskådaren erfar filmen och filmen blir förkroppsligad. Ett exempel på detta är hur en av respondenterna i Tomas Axelsons avhandling beskriver sin upplevelse av filmen Så som i himmelen. Hon berättar att filmen fånade henne: "...så sugs jag liksom bort från verkligheten. Jag glömmer att jag sitter där. Och jag är liksom med mig själv, nästan i filmen."

Detta starka förkroppsligande som upplevelsen av filmen kan innebära för åskådaren kan också leda till avbrott i det förgivettagna i livsvärlden, vilket bland annat etnologen Jonas Frykman beskriver. Om vi tänker oss att livsvärlden är självklar för oss och oftast tagen för given kan det behövas att detta är känt och normalt för oss på något sätt förändras för att vi ska få syn på det. Frykman talar om avbrott i rutinen som möjligheter att få syn på det till synes självklara. Genom att konfrontera sin egen livsvärld med den historiska livsvärld som spelfilmen lever i kan åskådaren få syn på saker som varit alldeles självklara i den egna livsvärlden.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar