tisdag 18 februari 2014

September

Ditt fina huvud och din klara hy:
septemberrenhet svalt mig överstrålar.
Den stilla dag mot afton tyst hänglider.
Men när omsider kväll och dina ögon,
de blåa, hårda med den tunga, sköna dunkel
ur himlaranden hastigt flödande,
bedårar med en mäktig glans ditt anlet:
i dessa himlars mörker stjärna efter stjärna
sig tänder och ur klara djupet simmar
i strålig yta.
Men vita hyn, där solen lockar fram
om dagen ljusrött vackra blodets färg,
en djup och stilla klarhet lyser,
där själen tyckes vila vederkvickt,
av intet störd i denna svala fred,
sin blick mot evig skönhets rike.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar