tisdag 5 november 2013

Vårarna

Nu äro vårarna ej mera vårar.
Än sen, om göken ropar som en galning
och röd som scharlakan är solen dalning
och insjön silverblank med skrift av kårar!

Än sen, om traneplogen rymden fårar!
Jag är ej med. Jag är en kvarn i malning,
ett hjul som svänger för sin målds betalning,
och rännan bubblar rimmen: bårar, tårar.

Jag sätter mig att tänka någon gång,
när löven viska i en nattvinds fång,
på mig och våren, som varandra sveko,
O dunkla hågkomst av en svunnen dag!
O fjärran klang av tystnad lyras slag!
En skuggas skugga och ett ekos eko!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar