tisdag 5 november 2013

På en förtrollad stig

Jag går på en förtrollad stig och sätter ihop en sång
om ängens brunn, som bar din bild i vattnets dunkla fång,
om svängeln och om stävan
och om den röda nävan
och allt, som lyste vid din väg i junis solnedgång.

Jag går på en förtrollad stig och jag blir själv förbytt
i nattens värld av andlös ro, där varje snår är lytt.
Jag söker brunnen, brunnen.

Jag är så vida hunnen
att livets långa väg sig krökt mot brunnens nejd på nytt.

Jag går på en förtrollad stig bland vita olvonsnår,
när natten över himlens fält de bleka stjärnor sår,
och allt, som flyktat fjärmast,
blir verkligast och närmast,
och allt det nära svävar bort som dimman,
där jag går.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar