fredag 18 oktober 2013

Över tid och rum II Sofia Karlsson- Jag väntar

I långa kvävande nätter och dar
med allt det fördömda vaket
kom minnet av dig, och luften blev klar
och livet högre i taket.

Det var nu det öde vi skulle få.
Men varför blev det ej annat,
och varför stannar man där man bort gå
och går där man borde ha stannat?

Se himlen reser sin väg och det står
en eldsky i kväll på träden,
och vissnade blad och vissnade år
och vissnade kärlekskväden

- till fötterna rullar det alltihop
och blir som det aldrig varit.
Mitt hjärta har slutit sig kring ett rop,
ett namn, en himmel som farit.

Jag lever ett töckenliv, och jag bär
dock lågan som ständigt skall brinna.
Nu vet jag i alla fall vad det är
att mista och ändå vinna.

Välsignad vare den väg där du går.
Min längtan går osedd vid sidan,
och sval som en drömnatts kyss på ditt hår
och het som en hopplös förbidan

den viskar, min kärleks, min andes röst
om allt som slumrat förteget,
och hela mitt väsen fyller ditt bröst
som du till brädden mitt eget.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar