torsdag 17 oktober 2013

Britmässtid

Det är mina dagar, dessa sista
brinnande och blåa solskensdar
med en susning som när stränger brista
och en ångest som när ljuset far.

Livet dansar ännu på det dödas
tröskel med förtvivlans gälla mod.
Britmässommarns klarhet såg mig födas.
Britmässommaren har jag i mitt blod.

Samma lidelse och samma hunger,
samma färg av kylig eld och höst.
Höst och sommar brottas, och det sjunger
dovt om vinterskymning i mitt bröst.

Stanna, glimmande minut och bäva
för ditt fall i tidens gråa hav.
Gula fjärilar i luften sväva.
Gräset gråter på en bortglömd grav.

Men jag går väl än ett slag i ljuset
med en gammal soldröm som är kvar,
och jag lyss väl än ett tag till bruset
från min ungdom hädanfarna dar.

Dikten, länge trolös och försvunnen,
dyker plötsligt upp ur gatans larm,
och det är som om en återfunnen
älskarinnan rörde vid min arm.

Och jag frågar mig, om hon höll av mig
litet mer än blott på nyck och lek
och om det var hon som övergav mig
eller kanske tvärtom jag som svek.

Sångmö, nu i sista Britnässflamman
ser jag alla dina rynkors nät.
Lika mycket mycket. Låt oss vandra samman
ännu några sparda livets fjät.

Frostigt brinner dagen för mitt öga,
men den brinner dock och den är min,
och min dikt är hos mig och det höga
öppnas, innan mörkret bryter in.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar