lördag 27 september 2014

Hemlängtan

Jag väntar vid grinden åt havet

Jag väntar vid grinden åt havet,
där mareld på dyningen går,
och snart är mitt hjärta begravet
och snärjt under havsnattens hår-
under havsnattens hår.
Ah, så kom, kom i namn av allt mänskligt och mjukt,
kom och räck mig din blodvarma hand,
att mitt hjärta på nytt, som är havstrött och sjukt,

finner land-
finner land.

Från fjärran ibland jag förnimmer
ett prassel av fötter som gå,
muslin...och en skepnad av skimmer,
vit, vit emot Kattegatts blå,
emot Kattegatt blå.
Ja, så skynda, så borra din duniga kind
mot mitt bröst för att höra dess slag,
för att jollra därvid genom daggfall och vind
intill dag-
intill dag.

Så prasslar det en gång efter annan,
och strandgräset vände sig om,
men tvivlande sänker jag pannan,
det var bara vinden som kom-
bara vinden som kom.
Och det lider mot dag, och det rodnar väl snart.
över klitternas färglösa snår,
och all världen skall ljusna så bittert och bart,
när jag går-
när jag går.

Jag väntar vid grinden åt havet,
där mareld på dyningen går,
och snart är mitt hjärta begravet
och snärjt under havsnattens hår-
under havsnattens hår.
Men att vänta förgäves, åt natten förrådd,
kom ihåg- det är kärlek i nöd,
ty där spirar på djupet den slemmiga brodd,
som ger död-
som ger död.

Min väntan är sugande dvala
och böljande liv utan form...
den kärlek, vars röst jag hör tala,
är mest som en snyftande storm-
som en snyftande storm!
Det är ord i mitt bröst, som jag aldrig får sagt,
om ej nu ej biktade nu!
 Hör jag steg...hör jag steg genom dyningens tak?

Är det du?
- Du!
 

Ur våren

En naken huldra gick här nyss förbi,
och ännu viskar vägens pil därom,
hon bar ej blommor i sin famn,
och ändå blommar slånen, där hon kom,
hon nämnde ingen jordfödd älsklings namn,
och ändå ekar allt av het musik.

Men dessa trolska förvuxna vita snår
och dessa pilsvedsflöjters hedna skrik
blott den förstår, som under molnen går
och tigger himlens vindar om besked
var natt, när mossens isar gå itu,
om varför bröstet aldrig kan få fred
av vårlig törst till blom och sång ännu,.
En naken huldra gick här nyss förbi.

Hymnen

Liksom en våg på stigande själar lyftad,
hälften ur jubel klungen och hälften snyftad,
höjer hymnen sitt sjungande svall och ilar,
silverstänkande i det blåa, vida,
och vi glida
med dit upp, där den blåa vaggar och vilar.

Liksom natten dör i en morgongryning,
vaggar tystnadens hän i tonernas dyning.
Stillhet...högt i det fackelstrålande ljuset
lik en orgelton i den stora friden
tiden, tiden
stannar och står och skälver sakta i bruset.

Liksom en våg på stigande själar lyftad,
hälften ur jubel klungen och hälften snyftad,
ut i rymderna går den klara sången.
Rytmen vaggar, rytmen sorlar och söver,
högt däröver
aningar susa tyst som i soluppgången.

sandhammaren

Mäktig, heroisk kust,
Brett, vinande av sand
strandens bälte slätt och stort,
Däröver:
vallarnas yviga gräs
septembersvalt susande.

Vandra,vandra
på den fasta banken,
hela dagen vandra
vid det larmande kyliga havet,
tranornas höstliga skri högt över mitt huvud...

höstligt och lugnt i sinnet,
i dag så utan önskan -:
även själens höga traktan,
törstan till oförgängligt
och skapande liv -

torsdag 25 september 2014

HALLONBÅTSFLYKTINGEN Biopremiär 10 oktober - Officiell trailer.

Jag sörjer att hjärtat läks

Jag sörjer ej att nätter
i yrande kval förgå,
jag sörjer ej att hjärtat
har hög svällande nöd.

O gifter, gifter skarpa,
bedövande smärterus,
min själ er älskar alla,
min själ är släkt med er.

Min själ blev född att kämpa
i brusande natt
att strid och rop behärska
och segrande försona
i sin höga strålande sång.

Havet

O tillflykt, säkra ro!
Hur själen än har tröttnat,
du ständigt dock, o hav,
i härlighet med något nytt.
Hur månget hjärta glömt
vid denna djupa syn,
hur mången själ har stillnat!
Och mänsklighetens ädle, tankens
och sångens väldige, ha mättat sina själar,
o heliga, av dina brus som sjunga
i morgonbrus ur Pindaros och mörkna
med Psaltaren till väldigt aftonbrus!